Nu är jag inne i en Sakna-Krisse-period. Det kommer såna perioder då jag drömmer massa om honom och han känns så verklig. Det har snart gått två år sen olyckan men än idag kan jag inte förstå att han är borta, jag kan ofta vakna efter en dröm och tänka "det var bara en dröm", sen inser jag att det inte alls var så utan han är verkligen borta. Jag vill verkligen inte förstå det eller inse det, därför någonstans inombords tror jag att han lever. Jag saknar honom så otroligt mycket och det går inte en dag utan att jag tänker på honom och hans familj, spec lille Theo. Livet är orättvist.